Idag vaknade jag av att pappa/mamma drog igång dammsugaren/motorsågen klockan halv nio. Fattar ni? Klockan halv nio?! Det är sjukt. Vilken normal människa drar igång dammsugaren/motorsågen på en söndagsmorgon? Ni tror inte att jag höll på att bryta ihop och lämna jorden helt och hållet? Ja, det var väldigt nära faktiskt. Fast jag är kvar än så länge. Vilket är ganska bra eller? Det blev bara tårarna som lämnade mina ögon. Jag började helt enkelt grina/böla.... Men det gick snabbt över efter att jag slagit på datorn och fått syn på att det finns en plats kvar på spinning/pumpen ikväll. Tror gud fortfarande är med mig, trots det där med kyrkogårds-sommar-jobbet. Tack för det gud.

Nu väntar mitt ack så stökiga rum. Det lixom ropar på hjälp där innifrån. Fast jag tror inte att det är själva rummet som skriker utan det är mina små råttor. Inte vilka råttor som helst utan det är mina små dammråttor som skriker efter hjälpen. Ni vet, dom klämms snart ihjäl under alla skit kläder, skrot högar och väskor. Bäst att jag hjälper dom. Annars kommer jag få sova på golvet i natt medans dom sover i sängen. Inte värt det helt enkelt..