(Okej, rubriken kanske är lite överdriven. Men bara lite!)

Uppkörningen idag och den var svettig, nervös, skakig och lite små darrig.
När jag äntligen hade plågats klart och kört upp på parkeringen vid folketshus och parkerade visste jag ingenting, nada. Jag trodde som vanligt det sämsta och jag hade redan intalat mig själv att jag kuggat. Det är tyst i bilen ett tag. Janne hoppar in och sätter sig i baksätet med den andra gubben för att höra vad uppkörnings-gubben ska säga.

Gubben frågar mig om jag själv hade uppfattat något som gått fel under körningen. Jag tänker ett tag och blir stressad, som vanligt. Min första tanke var att han nu menar att allt gått skit så jag sätter igång. Jag rabbla upp en massa situationer jag chansade på hade gått dåligt. Gubben blir tyst och flinar. Han ser på mig och säger i någon form att "Tssss, det var perfekt och du ska inte ha så höga krav på dig själv. Du har nu fått körkortet. Grattis!". Jag lovar och svär att jag aldrig någonsin kan förklara min känsla just då. Den var, och är fortfarande, underbart härlig. Jag började liksom flaxa med armar och ben. Tårarna sprutar ut från mina ögon, ner för min kind och jag hoppade på janne för att våld-krama honom.. 

Jag är verkligen så himla glad. Det känns nästan lite underbart overkligt på något sätt. Ikväll vet då jag var jag ska sysselsätta mig med: Äta tårta och brumma lite bil....
 
En sista gång: JAG HAR ÄNTLIGEN FÅTT MITT KÖRKORT!