.... och imorgon börjar allvaret, ännu en gång. När ska jag behöva slippa känna mig så här deprimerad? Lovet är slut och imorgon måste jag börja öppna mina ögon klockan 06.00 och det för en lååång tid framåt. Bara den saken gör mig väldigt deprimerad. Varje morgon, gå ner till bussen, i en fruktansvärd kylan. Behöva frysa av mig ben och armar, plus allt annat också. Om jag nu inte klär mig som en eskimo förståss. Men det vill jag inte. Tyvärr. 
Sedan komma in i skolan och mötas av en lukt blandning av skolböcker, instängt och ruttet. Men framför allt mötas av allt surr, fruktansvärt. Ett surr som som aldig tar slut. 
Får inte glömma den där oerhörda väntan, en väntan på alla dessa miljoner lektioner som ska börja, en väntan på att klockan kanske ska få fnatt/spader och man får sluta, väntan på bussen hem så att man ska få fara hem och lägga sig. Dra täcket över huvudet och... Nej just ja, det hinner man inte med. Absolut inte, kommer inte ens på frågan. För efter skolan, då är det plugg-time som gäller. Som håller på heela kvällen ut. Undantag är toabesöken och såklart sovdags. Man får ingen tid till fritid, nejdå. Vi måste plugga som tok, djur, slavar och det i hopp om att hinna klart med sakerna i tid. Det finns inget possitivt med skola...

Nu ger jag upp. För inte hjälper det mig om jag sitter här och skriver ner allt som är dåligt. Det blir ju inte precis inte mer possitivt då(?!). Så nu slutar jag med att skriva ner allt dåligt. Det är ju trots allt roligt att få träffa alla nötter igen! Nu ska jag pysa, skriver senare och då lite mer possitivt.. Förhoppningsvis roligare :) haha