emmaolofsson

Jag har ständigt en klump i magen.... Den klumpen gör mig illamående. Jag stog precis i duschen och brast i gråt. Det händer ofta då tanken slår mig om att Morfar inte finns mer. Jag tänker på honom, dagligen och hela tiden. Det har verkligen börjat komma i kapp mig nu. Och det vill jag inte.... Jag vill inte riktigt förstå. För mig var morfar trots allt morfar. Världens bästa människa, min förebild och bästa vän. Och nu kommer jag aldrig få träffa honom igen. Det är den konstigaste känslan som finns. Jag kan bara inte förstå? Att en människa bara ska försvinna? Morfar var en person som alltid skulle finnas i livet. Tanken att han skulle lämna oss, den tanken har aldrig funnits. Vi gjorde ju allt tillsammans... Nu då? Ingenting kommer bli sig likt. Ingen poppe som kommer vara med på våra äventyr, vilket gör mig fruktansvärt ledsen och arg.

Jag önskar bara att allt ska bli som vanligt igen.

 

 

Har man tråkigt så har man.