Idag blev jag ledsen, arg och besviken. Framför allt ledsen.
Är jag verkligen så dålig på det vi skulle göra, att ni sket i att lyssna på mig. Sket i att jag var i där, i eran grupp. Strunta i att höra på det jag ville säga. Det jag tyckte var intressant och som vi kunde tagit med. Jag var inte på riktigt just då, tydligen väldigt osynlig. Ni ignorera mig helt enkelt. Då menar jag helt och hållet.
Jag försökte få er att lyssna, lite iaf. Men att också vända era ansikten åt mitt håll för att höra vad jag hade att säga. Men ni gjorde det inte. Så jag gav upp, jag orkade. Ni arbetade bara med varandra och kan ju inte tvinga er att arbeta med mig heller. Ni frågade inte ens om jag tyckte att vi skulle skriva si eller så, om jag hade något som vi kunde tilläga i texten. Det var bara ni två som skulle greja uppgiften och inte jag! Jag vet inte hur jag ska förklara det här, men jag kände verkligen hur utanför jag var, hur mycket ni dissade mig. Ni såg inte ens åt mitt håll.

- Visst kan man skriva så här?         - Hörrö, vet du vad det här menas?         - Det där blir bra! Skriv det.
- Så är vi klar nu? Vi har inga mer att läsa från.          - Kan inte du skriva det där, så skriver jag det här?   

Så på gick det under hela lektionen. Jag tyckte det var jätte jobbigt. Hoppas man slipper det fler gånger. För jag vill inte känna mig så osynlig och värdelös så som jag gjorde under den här lektionen. För jag tror alla vill slippa den känslan att inte finnas till, osynlig, värdelös. Men som sagt, jag vet inte om ni menade det eller om ni var medveten om att jag kände så. Och ni tycker säkert att jag är helt är ute och cyklar, men jag kände mig så som jag skrivit.